Jag går ännu i en bubbla av eufori. Sedan Fabian genomgick sin ROSS-op och vi fick komma hem har allting varit lite för bra för att vara sant, med tanke på allting som kunnat gå fel och den kaotiska start i livet han blev tilldelad.
Jag har försökt att inte läsa om andras öden, men det har varit svårt. Nu när vi varit med om så många trauman på ett halvår är det svårt att inte föreställa sig värsta scenariot.
Jag har läst om trötta barn som inte orkar med tempot på förskolan, som får införskaffa rullstol när de är för stora för vanlig barnvagn. Jag känner någonstans nu att så kommer det inte bli för Fabian. Han kommer ha det bra och han har så mycket energi som han har för att allting funkar som det är tänkt. Han är väldigt aktiv och full av glädje och har nära till skratt och leende. Om en vuxen skulle man säga att han utstrålar livsglädje. Han lever och det märks och syns.
Ännu en gång en svår känsla att beskriva och ta på. Men vi vet att med största sannolikhet så har vi vår son hos oss resten av våra liv, och att han kommer leva ett "normalt liv". Det är stort. Och det är underbart!
Kommentera