Detta lilla yrväder till morsgris får min hjärna att koka och mitt hjärta att smälta.
Nu har jag gnällt över honom länge, han är verkligen en utmaning i jämförelse med sin syster men ändock är han ju min lilla överlevare.
Ofta nu kan jag inte njuta länge nog av stunderna han sover, eftersom han är en regelrätt duracellleksak i vaket tillstånd.
Men jag kommer fortfarande ihåg känslan av att önska att ha honom vaken, vilken total lycka som infann sig första gången han var omtöcknad men ändå vaken när vi hälsade på på BIVA några dagar efter ROSS-op. Jag har aldrig i mitt liv haft en så fantastisk bild på näthinnan vill jag påstå.
Då postade jag en bild på FB med orden "det sägs att barn är som vackrast när de sover. Jag håller inte med."
Jag älskar dej min lilleman. Tänk att du har varit så ömtålig och sjuk vid livets början. Det kan man inte tro idag! Det enda som vittnar om vad du varit med om är ditt ärr över bröstkorgen, och det är det vackraste säregna du kunnat få. Utan det ärret hade du kanske inte varit hos oss idag.
En friskförklarad liten man på 71cm över havet mätt och 8100gram att bära på och jag är så tacksam över var vi är idag. Med en vardag, så som alla andra, så som det ska vara. Där man får gnälla - fastän allt egentligen är bättre än vad jag kunnat drömma om för 6månader sedan!
Kommentera